Dokumentdatum: 1996-11-25

Klassifikation och diagnos

Laboratoriemetoder vid diabetes

Hemoglobin A1c

Blodglukos

Oral glukostoleranstest (OGTT)

C-peptid

Autoantikroppar

Screening

I Sverige har omkring 3% av befolkningen diabetes. I studier från olika delar av landet finner man en variation på 2-4,5%. För personer över 80 år är prevalensen nära 20%. Kvinnor och män drabbas i samma omfattning. Medelåldern vid insjuknandet är lägre för män än för kvinnor. Cirka 85-90% av all diabetes utgörs av typ 2. Incidensen (insjuknande per år) i typ 2-diabetes kan skattas till cirka 1/10 av prevalensen (förekomsten). Incidensen av typ 2-diabetes bland yngre/medelålders män förefaller ha ökat under senare år.

Insjuknadet i typ 1-diabetes i Sverige ökade något under 1980-talet, men har sedan varit konstant. I åldersgruppen 0-14 år insjuknar årligen cirka 30 barn per 100 000/år och i hela befolkningen är incidensen omkring 14 nya fall per 100 000/år. Prevalensen av typ 1-diabetes i hela befolkningen uppgår till cirka 0,5%.

Modern klassifikation av diabetes bygger på en WHO-rapport med riktlinjer för definition och klassifikation av diabetes (1985). För närvarande. pågår revision av denna.

Störningar i glukosmetabolismen indelas i:

1. Diabetes mellitus
   
   • Insulinberoende, typ 1 (IDDM).
   • Icke insulinberoende, typ 2 (NIDDM), med och utan övervikt.
   • Sekundär diabetes.

2. Nedsatt glukostolerans (IGT).

3. Graviditetsdiabetes (GDM).

Kliniskt manifest diabetes mellitus innebär ett fastande blodglukos (fB-glukos) > 6.7 mmol/l uppmätt vid två tillfällen eller vid ett slumpmässigt taget blodglukos >11 mmol/l. Det senare i kombination med symtom på hyperglykemi räcker för diagnos.

Vid osäkerhet om diagnosen kan en oral glukostoleranstest (OGTT) med 75 g glukos utföras.

Blodglukos (mmol/l)
Provtagning	Diabetes mellitus	Nedsatt glukostolerans
Fastande
Kapillärt	>=6.7	.
Plasma	>=7.8	.
Venöst	>=6.7	.
2-tim-värde, OGTT
Kapillärt	>=11.1	7.8-11.0
Plasma	>=11.1	7.8-11.0
Venöst	>=10.0	6.7-9.9

Enligt europeisk konsensus definieras graviditetsdiabetes som 2 tim-värde vid OGTT > 9.0 mmol/l.

Till toppen

Laboratoriemetoder vid diabetes

Hemoglobin A1c
Hemoglobin A1c är den viktigaste mätaren av långsiktig glukoskontroll.

Hemoglobin A1c skall därför mätas regelbundet både vid typ 1- och typ 2-diabetes vid de återkommande kontrollerna, eller när glukoskontrollen i övrigt skall bedömas.

Metoder för hemoglobin A1c skall kvalitetssäkras genom nationella program. Ett över hela landet enhetligt referensområde bör eftersträvas för att underlätta nationell kvalitetssäkring.

Till toppen

Blodglukos
Referensmetoder för blodglukos utarbetas för närvarande. på svensk (Equalis) och europeisk nivå. Blodglukosmätningar för kliniskt bruk skall alltid kvalitetssäkras. Det gäller även portabel apparatur.

Testapparater för patientens egenkontroller har en tillfredsställande precision inom det kliniskt betydelsefulla området, men rekommenderas inte för diagnostik.

Det är önskvärt att patienterna ges möjlighet att kalibrera sin egen blodglukosmätare mot kvalitetssäkrade laboratoriemetoder.

Till toppen

Oral glukostoleranstest (OGTT)
75 gram D-glukos upplöst i 300 ml vatten intages under 5 minuter. Prov tages i fasta och efter 2 tim. Oral glukosbelastning till barn ges som 1.75 g/kg kroppsvikt eller 45 g/m² kroppsyta, upp till högst 75 g glukos.

OGTT används vid osäkerhet om diagnosen eller om blodglukos visar gränsvärden, för att fastställa renal glukosuri samt för diagnostik av graviditetsdiabetes.

Vid OGTT skall patienten vara förberedd med ett normalt kostintag under 3 dygn, vara fastande på morgonen, inte ha rökt eller snusat samt vara fri från infektion. OGTT har dålig reproducerbarhet, varför standardiserade betingelser är viktiga. För säker diagnos bör upprepning ske.

Till toppen

C-peptid
C-peptid analyseras med RIA-metodik och kan användas som ett stöd vid klassificeringen av diabetes, framför allt i medelåldern, för att kvantifiera endogen insulinproduktion och vägleda vid bedömning av eventuellt insulinbehov.

C-peptid kan mätas i fasta, efter standardiserad måltid (frukost) eller vid s.k. glukagontest, vilket innebär prov i fasta och 6 minuter efter intravenös injektion av 0.5-1.0 mg glukagon. B-glukos bör vara >7 mmol/l vid testen.

Insulinbehov kan grovt anges föreligga vid S-C-peptid <0.7 nmol/l uppmätt 6 minuter efter glukagoninjektionen.

Till toppen

Autoantikroppar
Förekomst av antikroppar mot Islet Cell Antigen (ICA) och Glutamat Dekarboxylas (GAD) stödjer starkt diagnosen (autoimmun) typ 1-diabetes. Frånvaro av antikroppar kan däremot inte helt utesluta typ 1-diabetes.

ICA- och GAD-antikroppar kan analyseras vid vissa regionsjukhus (Lund, Malmö, Uppsala, Linköping).

Till toppen

Screening
Vid befolkningsundersökningar finner man att många har en odiagnosticerad typ 2-diabetes. En grov beräkning talar för att det finns cirka 80.000 individer med odiagnosticerad, mild, ej symtomgivande diabetes i Sverige.

Studier visar att man med relativt enkla medel i form av livsstilsmodifikation (kostanpassning och motion) kan förhindra progression av mild typ 2-diabetes. Allmän blodglukosscreening förordas dock inte. Däremot har riktad screening av riskgrupper i primärvård givit gott utbyte i form av positiva diagnoser som kunnat motivera kostnaderna. Screening för diabetes förutsätter att resurser finns eller skapas för omhändertagande av de diagnosticerade patienterna.

Riskgrupper som särskilt bör bli föremål för blodglukos-mätning är patienter med högt blodtryck, lipidrubbningar, bålfetma, hjärt-kärlsjukdom, glukokortikoidbehandling, fotsår och infektioner, samt nära släktingar till patienter med typ 2-diabetes.

Kvinnor med genomgången graviditetsdiabetes eller individer med påvisad nedsatt glukostolerans bör regelbundet följas upp för att tidigt upptäcka manifest typ 2-diabetes.

Patienter med tidigare odignosticerad, ej symtomgivande typ 2-diabetes har oftast en mild glukosmetabolisk rubbning och skall i första hand rekommenderas livsstilsmodifikation. Sådan behandling kräver särskilda resurser och kompetens.

Ur ett befolkningsperspektiv är det alldeles klart att åtgärder kan vidtas för att minska risken för typ 2-diabetes genom att man påverkar kost- och motionsvanor samt rökning. Denna uppgift kräver insatser av många aktörer i samhället och sträcker sig långt utöver hälso-och sjukvårdens ansvarsområde.

Något vetenskapligt stöd för att screena individer med risk för typ 1-diabetes (barn, föräldrar, syskon) finns ännu inte. Pågående studier får visa om behandling kan förhindra eller fördröja debuten av typ 1-diabetes.

Till toppen

Tillbaka till Innehållsförteckningen för kliniska riktlinjer

Tillbaka till Huvudinnehållsförteckningen

[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört] [Aktuell Info] [Redaktionen] [Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum] [Diabetes Update]